Det här är fint. Eller lite sorgligt. Eller fint. Fint att inte vara ensam. Eller sorgligt. Eller ensam är ju just vad man är om man lyssnar på sånt här.

Fast blogg är blogg. Och livet är livet.

Man vet aldrig.

Han har säkert bara hittat på allt i sången också.

Men det är fint.

Solen skiner igen. Jag har cyklat och sprungit upp och ner för trappan. Och upp igen. Det rinner svett i pannan.

Fåglarna kraxar. Det är nån sorts svarta fåglar. Korpar? Kajor?

Telefonen står tyst. Använder folk fasta telefoner idag? Fast det vet jag att de gör. Även om man anträffas säkrast på mobilen. Som det heter. Om man nu inte är sån som glömmer att ladda den.

Telefonen står tyst. Den är lite irriterande.

Steve Miller. Abrakadabra.

Steve Miller. Take the money and run.

Jag tror mer på det senare. Även om det heller inte är någon lösning.

Solen skiner. Jag tror jag vill härifrån. Och lämna mina bekymmer. Eller så tar jag en sak i taget. Det kan också fungera.

Mörkt. Hos grannen lyser en skärm. Det är tyst och lugnt. En bil passerar utanför. Sen tyst igen. Jag ska sova. Snart.