Nya Fredagen den 13e var inget vidare. Hur skulle man göra om man gjorde rätt?

Börja med en lägereld. Det är rätt. Någon berättar historien. En pojke drunknade i sjön för X antal år sedan. Hans mor hämnades, men blev själv dödad. Sedan dess vilar en förbannelse över platsen. Pojken har kommit tillbaka. Men hans mor är död. Och han sörjer.

I samma scen kan man ta död på alla rykten om Jason i New York, eller i rymden. Jason lämnar inte platsen. Han är bunden till sjön och området omkring.

I extramaterialet till den nya filmen berättar filmskaparna att de tidigt måste bestämma sig om Jason skulle vara övernaturlig eller inte. Hur kan han dyka upp överallt? De löste det med ett tunnelsystem. Jason är alltså besatt av att gräva tunnlar och springa runt i skogen. Att inte ge någon förklaring hade varit bättre. Så att tittaren får avgöra själv. Jason är i och för sig död, men har kommit tillbaka. Kanske han är lite övernaturlig? Nu blir han nån sorts freak. Det är ju meningslöst. Däremot. Han är annorlunda. Han är utanför. Han har sorg. Han kan vara lite övernaturlig. Men det är något annat.

Saknaden efter modern måste antydas. Hon har ingen egen melodi. Hon har ki-ki-ki-ki-ma-ma-ma-ma. Också det är lite tragiskt.

Jason drivs av sorg, inte av mordlust. Frågan är därför vad man ska göra för att bli dödad av honom. Han blev sviken av lägerledarna. Att de hade sex är underordnat att de lät en pojke drunkna. Att svika någon och sen ångra sig, men innan man hinner göra saker rätt igen kommer Jason och ser med sina sorgsna ögon hur livsandan lämnar en.

Det skulle bli mer sorg än skräck. Men det kan bli vackert. Skräck ska vara vackert. Vackert och fruktansvärt fel.

Kanske i slutscenen att Jason får återförenas med sin mor. Hon är ju också död. I och för sig har hon inget huvud. Det är svårare att återupplivas då. Men som en eterisk ljusgestalt kan hon dyka upp. Nej, nu börjar jag må illa. Hon får vara död och begraven. Inga ljus, inget altare med hennes huvud. Kanske i slutscenen att Jason minns lyckliga ögonblick med sin mor. Födelsedag, tårta, första cykeln, kramar, ut på sjön ensam, drunkna, slut.

Det här var i alla fall en kul scen. Det är alltså en man som skriker. Som en kvinna. Jo, det är kul.

Annars var ju filmen rätt kass.

Jag skrev just en lång blogg som försvann. Hade varit inloggad för länge, tror jag. Kul.

Får göra den bättre senare.

Nu är det som mörkast.

Jorden vilar i en svart rymd.

Och på morgonen vilar den i en upplyst rymd.

Men vad vilar den i, egentligen?

När ljuset kommer och lyser på vårt mörker.

I mörkret kan vi se hur det är. I ljuset måste vi blunda.

I mörkret är det överensstämmelse.

Och vila.

För det fysiska mörkret är ju bara avsaknad av ljus. Ingen ondska.

Bara vila.

Det är det svarta ljuset inom oss som måste dödas. Det är redan dött, egentligen. Men det ger ändå inte upp. Jag är glad att det inte räknas. Inte nu längre. För att det dog för länge sen, innan någon av oss föddes.

På morgonen kommer ljuset.

Nu, det goda mörkret utanför.

Nu, vila.