Om Halloween 1 och 2: Spoilervarning 

Skräckfilm ska visa det sköna. Vacker musik. Vacker natur. Unga, vackra människor. Men man vet att något är fel. Fruktansvärt fel. 

Jag läste en recension en gång av Halloween, att filmen var dålig för att den gick ut på att man inte ska ha sex eller dricka alkohol. De som gör detta dör. Detta är naturligtvis inte vad det handlar om. Det handlar om ett byte. De personer i filmen som får sitt roliga måste också ge publiken något roligt. Och skräckfilmspubliken vill ha ond bråd död.

Det handlar om unga människor. På sätt vis blir kontrasten tydligare. I ena stunden full av liv, i nästa död. Dödens meningslöshet.

Michael Myers är inte riktigt döden personifierad. Men han är ingen vanlig mördare. Han har något övernaturligt över sig. Han verkar nästan omöjlig att döda. Det är det som gör slutet på Halloween 1. Och slutet ger hela filmen något tidlöst. Något som gör att man vill börja från början.

Eller så ser man den andra filmen och sista filmen. Halloween 2 har ju ett tydligt avslut (och den tredje filmen handlar om något helt annat). Där Dr Loomis fortsätter att jaga sin patient. Han är nästan som en frälsargestalt. Han är den ende som förstår Michael. Den ende som kan stoppa honom. Och han offrar sig för att göra slut på ondskan när han dör med Michael.

Skräckfilm kan ta ondskan på allvar på ett annat sätt än många andra filmer. Och ondskan är inte bara verklig, utan finns på oväntade - och oönskade - ställen. I en scen visar det sig att Laurie har en närmare relation till Michael än vi tidigare visste och det visar sig senare att det finns dokument som visar att de är syskon. Ungefär samtidigt i filmen hittar Dr Loomis ett ord klottrat: "Samhain". Och när han senare förklarar ordet säger han:

"Samhaid is not spirits, it's not goblins,ghosts or witches. It's the unconscious mind. We're all afraid of the darkness inside ourselves."

Tittaren får ut sitt roliga när de dumma ungdomarna mördas.

Michael är vår broder. Döden finns bakom hörnet. Ondskan är i oss.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag känner mig på något sätt som Eric Forman. Fast jag vill hellre vara Hyde. Och Kelso. Båda samtidigt. Och att flickan ska vara som Brooke och Jackie. Öhm, ja. Det satt jag och tänkte på när jag såg dagens avsnitt.   Annars har jag varit på job...

Det här är fint, om man inte tänker på hur det låter. Philemon Arthur and the Dung fick faktiskt en Grammis för denna skiva. Vilket var en bidragande orsak till att man lade ner Grammisgalan i 15 år.   Det man naturligtvis främ...

'Cause everybody wants some, ooh Something they can barely know And though my heart will break There's more that I could take I could never let it go   Varje gång jag lyssnar så tror jag på dem. ...

Jag har hört att man inte ska tänka när man bloggar. Men man måste ju tänka lite ibland i alla fall. Lite spridda tankar.   Jag tror att när någon som har blockat en på msn loggar in, så hör man ett avlägset inloggningsljud. Vad kan annars de...