Nej, jag är inte botad.

Det är väl på sätt och vis bra. Att man lever.

Däremot är jag frisk trots att jag tog en alltför lång promenad i regnet i natt.

Det är jag tacksam för. Promenaden blev lite längre när jag gick fel. Blöt och trött bytte jag till torra kläder, tog upp tvätten och fick fortfarande inte fått iväg ett mejl som jag är kluven till, utan gjorde bara några stödanteckningar och gick och la mig. Om man ständigt får förhinder, så kan ju det också vara ett tecken. På att det är extra viktigt att man får det gjort. Eller att man ska låta bli. Det går ju inte att tolka tecken. Man får gå efter annat.

Jag vaknade, något frustrerad över att inte vara botad.

Men just när jag bloggar känns det bra. Det kanske är bra.

Får se om det går att hantera utanför bloggosfären också.