Nu är det som mörkast.

Jorden vilar i en svart rymd.

Och på morgonen vilar den i en upplyst rymd.

Men vad vilar den i, egentligen?

När ljuset kommer och lyser på vårt mörker.

I mörkret kan vi se hur det är. I ljuset måste vi blunda.

I mörkret är det överensstämmelse.

Och vila.

För det fysiska mörkret är ju bara avsaknad av ljus. Ingen ondska.

Bara vila.

Det är det svarta ljuset inom oss som måste dödas. Det är redan dött, egentligen. Men det ger ändå inte upp. Jag är glad att det inte räknas. Inte nu längre. För att det dog för länge sen, innan någon av oss föddes.

På morgonen kommer ljuset.

Nu, det goda mörkret utanför.

Nu, vila.

Jag tänkte på denna melodi igår. Och lyssnade lite på den på tuben. Men den passar egentligen inte. Nu blev jag påmind om den. Och cigaretten är fin.

Att inte räcka till.

Kan också betyda att man har förväntningar på sig. Att någon tror en om något.

Och det är ju fint.

Eller?

Allt är ju inte bara svart eller vitt. Det är det som är jobbigt i livet. Eller kanske att det skulle vara värre. Om allt vore svart.

Att leva upp till vissa förväntningar. Men inte till andra.

Frågan är kanske vilka förväntningar som är värda att försöka leva upp till. Vad som är vettigt.

En sak är i alla fall säker. Att inte alls ha några förväntningar på sig kan i och för sig vara skönt, men det skulle också vara mycket underligt när det gäller människor man känner.  Det är kanske mer skillnad på vilket typ av förväntningar och vad som händer om man inte lever upp till dem.

Ja, detta blev mycket abstrakt.

En personlig favorit. Den är definitivt inte bäst. Men den är suggestiv. Och kråksången funkar.

Har ni tänkt på att Halloween och Fredagen 13e tog olika delar från Psycho?

Halloween tog en störd knivmördare, namnet på Marion Cranes pojkvän (Sam Loomis) ges åt Michael Myers psykolog och Janet Leighs dotter får spela barnvakt.

I 20 år senare är dessutom Janet Leigh själv med och hon har en likadan bil som dumpades i träsket i Psycho.

Fredagen den 13e tog däremot musikstilen, som i F13 enligt min mening är ganska påfrestande, men ändå fyller sin funktion. Och man inverterade moder-son-mördare-grejen. Istället för att Norman Bates går runt och är sin mor, går mrs Voorhees runt och säger "kill her mommy" med Jasons röst.

(Men slutet, ovan, är lånat från Carrie.) Frågan är om inte Fredagen 13e är mer Psycho.

Denna blogg fick inget riktigt avslut.

Utan som alltid. Fortsättning följer...

Om jag hade två miljoner... nej, det skulle inte räcka. Men 10 kanske. Eller 20. Ja, hur mycket som nu behövs. Då vet jag vad jag skulle göra.

Kanske problemet är att man är för egocentrisk. Inkrökt i sig själv, som reformatorn sa.

Men man känner sig lite handikappad när man inte kan göra precis det man vill. Kärleken till pengar. "En rot till allt ont", som apostelns sa.

I ett annat liv. I en annan värld. Då skulle jag ha... Jag vet vad jag skulle ha gjort. Och allt hade blivit perfekt.

Ändå är det väl meningen att man lever i den här världen. Inte i en annan. Bara att man inte ser klart. Man ser liksom bara ett ludd. Det är grått och man har skygglappar. Det kanske också är meningen.

Cykeln är kanske det mest underskattade fordonet. Framförallt så här på sommarkvällen, eller natten. Det är svalt och skönt, man färdas framåt med luften i håret och ner i lungorna. Framförallt kan man tänka. Efter ett tag. Det tar alltid en stund innan man kan tänka. Sen börjar man förstå. Vad som har hänt. Vad som händer. Det är en befrielse att förstå, även om man inte tycker om det man förstår. Jag behöver nog en till cykeltur senare.

Nej, det handlar inte om en flicka denna gång. Det är ju alltid något.