Mörkt. Hos grannen lyser en skärm. Det är tyst och lugnt. En bil passerar utanför. Sen tyst igen. Jag ska sova. Snart.

Har ätit frukost. Te och ägg. Gröt. Fil och müsli. Smörgås. Gått ut med hunden. Fick plocka bajs. Undrar om hunden är riktigt frisk. Vi lämnar det. 

Köpte tidningen. "Blåbär gav Stig synen tillbaka." Intressant.

Åt bacon, ägg och potatis till lunch. En halv tomat också. Drack juice till. Apelsinjuice.

Tog en promenad utan hunden. Bart, hunden, låg och sov. Gick till Systemet. Köpte öl. Stekte biff till middag. Ringde en vän som fyller år. "Det är ingen ålder", sa jag. Han var lite krisig. Igen. 

Tittade lite på TV. Bara skräp.

Nu kommer ljuset. Det är vackert. Det brukar inte vara så här vackert.

Det lyser upp med inne än ute. Kanske för att lamporna är tända i och för sig.

Jag måste verkligen sova snart. I ljuset.

Godnatt. Eller vad man nu säger.

Det är som att synas och ändå slippa se.

Eller, nej, det är det inte. Men det är i alla fall som Bo Kaspers.

"Jag vill mer, mycket mer, men det blir ingenting alls."

Så är det.

Och det blir väl så. I en värld där Gud inte finns längre. Att man måste mer. Annars är det ingenting ändå. Så det spelar egentligen ingen roll. Om man gör lite eller inget. Det som spelar roll är att man utmärker sig. Lämnar ett avtryck. Är någon. Unik.

Ja, Gud finns ju förstås. Vi behöver inte ha det så här.

Men det tänker man inte alltid på. Man behöver inte göra sig till något man inte är för att bli något. Gud har ju redan gjort en. Det räcker gott och väl. Även om det också är fel på en. Det är en annan sak.

"Jag vill mer, mycket mer, men det blir ingenting alls."

- Tror ni att det blir någon skillnad, nu när folk har semester?

- Möjligtvis till det sämre.

Ett, två, tre, fyra.

Ett, två, tre.

Två, fyra, sex, åtta.

Tre, nio, tre.

FKU

FKU

2009-07-13 00:04

Jag är en robot.

Jag är en robot.

Doan är coolast:

Do do - yeah

Do do - yeah

Om Halloween 1 och 2: Spoilervarning 

Skräckfilm ska visa det sköna. Vacker musik. Vacker natur. Unga, vackra människor. Men man vet att något är fel. Fruktansvärt fel. 

Jag läste en recension en gång av Halloween, att filmen var dålig för att den gick ut på att man inte ska ha sex eller dricka alkohol. De som gör detta dör. Detta är naturligtvis inte vad det handlar om. Det handlar om ett byte. De personer i filmen som får sitt roliga måste också ge publiken något roligt. Och skräckfilmspubliken vill ha ond bråd död.

Det handlar om unga människor. På sätt vis blir kontrasten tydligare. I ena stunden full av liv, i nästa död. Dödens meningslöshet.

Michael Myers är inte riktigt döden personifierad. Men han är ingen vanlig mördare. Han har något övernaturligt över sig. Han verkar nästan omöjlig att döda. Det är det som gör slutet på Halloween 1. Och slutet ger hela filmen något tidlöst. Något som gör att man vill börja från början.

Eller så ser man den andra filmen och sista filmen. Halloween 2 har ju ett tydligt avslut (och den tredje filmen handlar om något helt annat). Där Dr Loomis fortsätter att jaga sin patient. Han är nästan som en frälsargestalt. Han är den ende som förstår Michael. Den ende som kan stoppa honom. Och han offrar sig för att göra slut på ondskan när han dör med Michael.

Skräckfilm kan ta ondskan på allvar på ett annat sätt än många andra filmer. Och ondskan är inte bara verklig, utan finns på oväntade - och oönskade - ställen. I en scen visar det sig att Laurie har en närmare relation till Michael än vi tidigare visste och det visar sig senare att det finns dokument som visar att de är syskon. Ungefär samtidigt i filmen hittar Dr Loomis ett ord klottrat: "Samhain". Och när han senare förklarar ordet säger han:

"Samhaid is not spirits, it's not goblins,ghosts or witches. It's the unconscious mind. We're all afraid of the darkness inside ourselves."

Tittaren får ut sitt roliga när de dumma ungdomarna mördas.

Michael är vår broder. Döden finns bakom hörnet. Ondskan är i oss.